Nu är moderaternas interna provval igång (27/10-23/11) och jag hoppas på ditt stöd för min landstingskandidatur - mitt kandidatnummer är 0074 - om du är medlem och skriven i någon av nordostkommunerna Täby, Vallentuna, Vaxholm, Österåker, Danderyd eller Norrtälje. (De kommuner för vilka jag är valbar.)
Av de djuplodande erfarenheter som jag samlat på mig kan jag säga att mycket är bra, men det finns också så mycket som jag reagerat på som jag vill se en förändring/förbättring på.
Följande länk går till min facebooksida som är en av mina officiella kanaler ut i denna kandidatur. http://www.facebook.com/groups/#/group.php?gid=126760120728
Mitt program och min kandidaturtext är som följer:
Jag brinner för sjukvårdsfrågor och då i synnerhet frågor som rör organisationen av vården samt patientsäkerhet. För mig är det avgörande att alltid bekämpa en sjukvårdsbyråkrati där det är viktigare att politiker och byråkrater allokerar skattepengar än att människor får rätt vård i rätt tid.
Min kandidatur grundar sig i personliga erfarenheter. Jag har under 1,5 år dessvärre fått vara med som hjälplös åskådare när en mycket nära vän till mig efter en misslyckad operation av en hjärntumör drabbats av multisjukdomar. Under denna tid har jag samlat på mig en rad erfarenheter där jag vill verka för en förbättring. Det berörde mig djupt att se en närstående gå vilse i byråkratins korridorer och samtidigt lida av en allvarlig sjukdom, det var frustrerande att inte kunna göra något och att konfronteras med ett synsätt där patienter snarare sågs som personnummer än människor.
Samtidigt har jag också mött läkare och sjukvårdspersonal som har lagt ned hela sin själ i sitt uppdrag att hjälpa människor, min slutsats är att vi kan, men vi kan bättre! Stockholms läns landsting har lyckats minska köer och genomföra ett lyckat vårdval men än återstår mycket att göra. Decenniers uppbyggnad av planekonomiskt styrda landsting nedmonteras inte på fyra år. Sverige har i grunden en mycket bra sjukvård, men vi brister i tillgänglighet och att byråkratin byggts upp till sådana nivåer att den tycks ha blivit ett egenvärde.
Mina huvudfrågor är följande: Sjukvården måste anamma ett helhetstänkande och processtänkande. Idag är offentlig sjukvård i stora delar en funktionsorganisation. Tänk er en bilverkstad där oljan byts på ett ställe, däcken på ett annat och vindrutetorkarna på ett tredje. Få verkstadskunder skulle acceptera en sådan ordning. Jag ser ingen anledning till att sjuka patienter ska tvingas att göra det. Jag vill att en patient ska coachas genom hela vårdkedjan och inte som idag själv få jaga i en ändlös process bland olika offentliga funktioner som inte kommunicerar sinsemellan.
Vi måste förbättra kommunikationen mellan olika specialistläkarfunktioner. Multisjuka patienter ska ha rätt till ett team som samverkar kring behandlingsåtgärder och medicinering!
Jag vill se ett medborgarperspektiv i sjukvården! Som politiker ska man alltid hantera skattepengar med största varsamhet och respekt, därför det är i grunden medborgarnas pengar som människor har arbetat ihop. Sjukvården ska vi finansiera solidariskt, men om en patient inte får sin operation genomförd vid utlovad tidpunkt eller om operationen misslyckas? Då har landstinget misslyckats, och det ska kännas. Om en patient inte får den vård hon har rätt till så ska hon ha rätt att få operationen eller ingreppets kostnad avdragen på sin skattsedel eller få tillbaka motsvarande summa som skatteåterbäring. Alternativt ska landstinget täcka kostnaderna hos en privat vårdgivare som genomför samma operation och det ska göras omedelbart så att en patient aldrig tvingas att lägga ut pengar hos en vårdgivare för något som hon redan har betalat via skattsedeln. En människa ska aldrig tvingas att betala för sjukvård som inte levereras, och landsting ska aldrig leva i tron att det är acceptabelt att inte leverera sjukvård i rimlig tid. Det är en fråga om respekt för skattepengar, och det är framförallt en fråga om respekt för människor.
Ett gemensamt journalföringssystem, eller i alla fall krav på samkörning av de olika journalerna för att ge den aktuella läkaren en relevant helhetsbild av patientens sjukdomstillstånd. En läkare på Karolinska som behandlar en patient måste kunna gå in i Södersjukhusets system och läsa en annan läkares anteckningar om samme patient.
Mitt möte med sjukvården har gett mig blandade intryck, alltifrån en kafka-artad jakt på ointresserade byråkrater till läkare och sjuksköterskor som sliter 12-timmarsskift för att hjälpa människor. Om vi bara kan hitta ett sätt att låta vårdens personal komma fram och låta dem, snarare än politiker och tjänstemän, symbolisera svensk sjukvård så har vi nått långt. Dit tror jag att vi kan nå, men det kommer att krävas hårt arbete och det kräver att vi som politiker alltid ser människan bakom patienten och att vi aldrig förblindas av vår egen retorik. Vår kompass ska alltid vara riktad mot att våra invånare ska ha rätt vård i rätt tid och att politisk styrning inte är ett egenvärde, men att bra sjukvård är det!
måndag, november 2
onsdag, juli 29
Tillbaka igen då
Oinspiration, orkeslöshet och skrivkramp är väl några av de epitet som skulle kunna kategorisera undertecknad i åtminstone någons sorts rätt härad i lagerhyllan över mänsklighetens olika sinnesstämningar just nu. Så också i direkt konsekvens har förstås mitt bloggande hamnat i skugga.
Sedan mitt sista inlägg för snart en månad sedan har jag "flackat runt" både geografiskt och tankemässigt och bl.a. kommit fram till ett beslut som är livsavgörande.
Det är ett beslut som säkerligen kommer att uppfattas som ytterst egoistiskt av de som - åtminstone blott tvådimensionellt - följt den livskarusell som jag varit en del av under ca 1,5 år bakåt från nu. En emotionellt sadistisk karusell som jag fåfängt sökt att klamra mig fast vid och åka med i. En karusell som malt ner och sugit ur alla krafter.
Nu har jag kastat mig av. Jag har hoppat av....ramlat av... Mitt förhållande med Christina är hur som helst över. Det är ett hopp som naturligtvis smärtat. Jag har valt att inte klamra mig fast längre. Eller valt och valt... Jag hade inga krafter kvar att hålla fast med...
Detta är naturligtvis inget jag är sådär överdrivet skitstolt över. Att lämna en människa som blivit allvarligt sjuk, tack vare en uppenbar felbehandling, får en naturligtvis att känna ångest. Eller får i alla fall MIG att känna det. Ryggdunkare har i all vänlig välmening yppat bl.a: "Ja, men du stod ju ut länge -andra hade ju dragit redan efter 3-4 månader..." Får mig direkt att tänka över hur dessa "andra" i så fall är funtade och om vissa människor helt saknar ett lojalitetsrekvisit...?
Hur som helst - hade vi innan detta haft en egen familj hade jag troligen varit lojal in i döden. Nu var det inte så. Framförallt detta - avsaknaden av en egen familj - gnager mig djupare och hårdare för varje dag som går. Jag hade av denna anledning varit tvungen att fatta ett beslut om att kasta mig av karusellen ändå - nu föll jag av. En önskan om ett bättre liv och den dragningskraft detta haft, i kombination med karusellens centrifugalkraft och total kraftlöshet fattade beslutet så att säga åt mig.
Inget säger att jag kommer att få det jag önskar ändå. Naturen kan ju ha spelat vissa spratt, men nu finns i alla fall chansen. Till ett lyckligt, harmoniskt liv.
Jag vill tacka alla de som jag mött i denna process. Jag vill tacka de som står Christina nära för att jag fått träffa Er och göra Er bekantskap. Jag vill tacka Christina. Hennes barn. En del av Er känner säkert detta som ett svek från min sida, som något egoistiskt. För detta vill jag be i så fall be om ursäkt men också tillägga att det naturligtvis aldrig varit min mening.
Sedan mitt sista inlägg för snart en månad sedan har jag "flackat runt" både geografiskt och tankemässigt och bl.a. kommit fram till ett beslut som är livsavgörande.
Det är ett beslut som säkerligen kommer att uppfattas som ytterst egoistiskt av de som - åtminstone blott tvådimensionellt - följt den livskarusell som jag varit en del av under ca 1,5 år bakåt från nu. En emotionellt sadistisk karusell som jag fåfängt sökt att klamra mig fast vid och åka med i. En karusell som malt ner och sugit ur alla krafter.
Nu har jag kastat mig av. Jag har hoppat av....ramlat av... Mitt förhållande med Christina är hur som helst över. Det är ett hopp som naturligtvis smärtat. Jag har valt att inte klamra mig fast längre. Eller valt och valt... Jag hade inga krafter kvar att hålla fast med...
Detta är naturligtvis inget jag är sådär överdrivet skitstolt över. Att lämna en människa som blivit allvarligt sjuk, tack vare en uppenbar felbehandling, får en naturligtvis att känna ångest. Eller får i alla fall MIG att känna det. Ryggdunkare har i all vänlig välmening yppat bl.a: "Ja, men du stod ju ut länge -andra hade ju dragit redan efter 3-4 månader..." Får mig direkt att tänka över hur dessa "andra" i så fall är funtade och om vissa människor helt saknar ett lojalitetsrekvisit...?
Hur som helst - hade vi innan detta haft en egen familj hade jag troligen varit lojal in i döden. Nu var det inte så. Framförallt detta - avsaknaden av en egen familj - gnager mig djupare och hårdare för varje dag som går. Jag hade av denna anledning varit tvungen att fatta ett beslut om att kasta mig av karusellen ändå - nu föll jag av. En önskan om ett bättre liv och den dragningskraft detta haft, i kombination med karusellens centrifugalkraft och total kraftlöshet fattade beslutet så att säga åt mig.
Inget säger att jag kommer att få det jag önskar ändå. Naturen kan ju ha spelat vissa spratt, men nu finns i alla fall chansen. Till ett lyckligt, harmoniskt liv.
Jag vill tacka alla de som jag mött i denna process. Jag vill tacka de som står Christina nära för att jag fått träffa Er och göra Er bekantskap. Jag vill tacka Christina. Hennes barn. En del av Er känner säkert detta som ett svek från min sida, som något egoistiskt. För detta vill jag be i så fall be om ursäkt men också tillägga att det naturligtvis aldrig varit min mening.
torsdag, juli 2
För varmt
...för att inte dra fördel av det. För varmt för att blogga.
Jag tar tillfället i akt att i solens sken samla kraft och frigöra D-vitaminer och låter bloggen vila innevarande och nästa vecka.
Kan glädjas i det faktum att än så länge har 51 personer anslutit sig till min kandidatursida på Facebook. (Landstinget 2010). Jag tackar för Ert stöd! Ser verkligen fram mot möjligheten att komma in där.
Trevlig sommar tills vi hörs igen!
Jag tar tillfället i akt att i solens sken samla kraft och frigöra D-vitaminer och låter bloggen vila innevarande och nästa vecka.
Kan glädjas i det faktum att än så länge har 51 personer anslutit sig till min kandidatursida på Facebook. (Landstinget 2010). Jag tackar för Ert stöd! Ser verkligen fram mot möjligheten att komma in där.
Trevlig sommar tills vi hörs igen!
fredag, juni 26
Tack U21
....för att Ni gett mig en tro om en framtid för svensk fotboll, tack för hjärta, tack för moral, tack för bra spelsinne!
Att vända 0-3 till 3-3 i semin av U21-EM mot England är hög moral och kollektiv vinnarskalle! Synd bara att straffläggningen gick oss emot. (7-8)
Söderberg - kom tillbaka! Han är uppenbart den bästa coach landslaget haft. (I konkurrens med Tommy Svensson) Nu fick U21 glädjen att spela under hans ledarskap.
Era insatser på plan tackar jag för. Svensk fotboll ska bli kul att följa det kommande decenniet!
Läs mer här, här
Att vända 0-3 till 3-3 i semin av U21-EM mot England är hög moral och kollektiv vinnarskalle! Synd bara att straffläggningen gick oss emot. (7-8)
Söderberg - kom tillbaka! Han är uppenbart den bästa coach landslaget haft. (I konkurrens med Tommy Svensson) Nu fick U21 glädjen att spela under hans ledarskap.
Era insatser på plan tackar jag för. Svensk fotboll ska bli kul att följa det kommande decenniet!
Läs mer här, här
Alledes oavsett...
....syfte, alledes oavsett regim... Det som hände vid Irans ambassad tidigare idag ,vilken ambassad som helst, ska inte få hända.
Ett tiotal demonstranter lyckades forcera gränsomgärdningarna och stormade in på ambassadsområdet... Illa!
Det är naturligtvis så att man från polisledningens sida dimensionerat skyddet runt ambassaden fel. (För lite) och det är förstås en övermaga uppgift att pricka rätt, men en ambassad är en ambassad och ska skyddas. Oavsett styre. Detta får inte hända igen.
Ponera 10 personer med sprängladdningar...Vapen... Inte särdeles bra va? Alledes oavsett syfte och objektets art.
Läs mer här, här
Ett tiotal demonstranter lyckades forcera gränsomgärdningarna och stormade in på ambassadsområdet... Illa!
Det är naturligtvis så att man från polisledningens sida dimensionerat skyddet runt ambassaden fel. (För lite) och det är förstås en övermaga uppgift att pricka rätt, men en ambassad är en ambassad och ska skyddas. Oavsett styre. Detta får inte hända igen.
Ponera 10 personer med sprängladdningar...Vapen... Inte särdeles bra va? Alledes oavsett syfte och objektets art.
Läs mer här, här
söndag, juni 21
Min landstingskandidatur 2010.
Som jag nämnt tidigare så avser jag att kandidera till landstingsfullmäktige i valet 2010. (Jämte min kandidatur till Täby kommunfullmäktige). Av de djuplodande erfarenheter som jag samlat på mig kan jag säga att mycket är bra, men det finns också så mycket som jag reagerat på som jag vill se en förändring/förbättring på.
Följande länk går till min facebooksida som är en av mina officiella kanaler ut i denna kandidatur.
http://www.facebook.com/groups/#/group.php?gid=126760120728
Har du facebook-konto så skulle ditt medlemsskap i min grupp = stöd värma oerhört mycket!
Mitt program och min kandidaturtext är som följer:
Jag brinner för sjukvårdsfrågor och då i synnerhet frågor som rör organisationen av vården samt patientsäkerhet. För mig är det avgörande att alltid bekämpa en sjukvårdsbyråkrati där det är viktigare att politiker och byråkrater allokerar skattepengar än att människor får rätt vård i rätt tid.
Min kandidatur grundar sig i personliga erfarenheter. Jag har under 1,5 år dessvärre fått vara med som hjälplös åskådare när en mycket nära vän till mig efter en misslyckad operation av en hjärntumör drabbats av multisjukdomar. Under denna tid har jag samlat på mig en rad erfarenheter där jag vill verka för en förbättring.
Det berörde mig djupt att se en närstående gå vilse i byråkratins korridorer och samtidigt lida av en allvarlig sjukdom, det var frustrerande att inte kunna göra något och att konfronteras med ett synsätt där patienter snarare sågs som personnummer än människor. Samtidigt har jag också mött läkare och sjukvårdspersonal som har lagt ned hela sin själ i sitt uppdrag att hjälpa människor, min slutsats är att vi kan, men vi kan bättre!
Stockholms läns landsting har lyckats minska köer och genomföra ett lyckat vårdval men än återstår mycket att göra. Decenniers uppbyggnad av planekonomiskt styrda landsting nedmonteras inte på fyra år. Sverige har i grunden en mycket bra sjukvård, men vi brister i tillgänglighet och att byråkratin byggts upp till sådana nivåer att den tycks ha blivit ett egenvärde.
Mina huvudfrågor är följande:
Sjukvården måste anamma ett helhetstänkande och processtänkande. Idag är offentlig sjukvård i stora delar en funktionsorganisation. Tänk er en bilverkstad där oljan byts på ett ställe, däcken på ett annat och vindrutetorkarna på ett tredje. Få verkstadskunder skulle acceptera en sådan ordning. Jag ser ingen anledning till att sjuka patienter ska tvingas att göra det. Jag vill att en patient ska coachas genom hela vårdkedjan och inte som idag själv få jaga i en ändlös process bland olika offentliga funktioner som inte kommunicerar sinsemellan.
Vi måste förbättra kommunikationen mellan olika specialistläkarfunktioner. Multisjuka patienter ska ha rätt till ett team som samverkar kring behandlingsåtgärder och medicinering!
Jag vill se ett medborgarperspektiv i sjukvården! Som politiker ska man alltid hantera skattepengar med största varsamhet och respekt, därför det är i grunden medborgarnas pengar som människor har arbetat ihop. Sjukvården ska vi finansiera solidariskt, men om en patient inte får sin operation genomförd vid utlovad tidpunkt eller om operationen misslyckas? Då har landstinget misslyckats, och det ska kännas. Om en patient inte får den vård hon har rätt till så ska hon ha rätt att få operationen eller ingreppets kostnad avdragen på sin skattsedel eller få tillbaka motsvarande summa som skatteåterbäring. Alternativt ska landstinget täcka kostnaderna hos en privat vårdgivare som genomför samma operation och det ska göras omedelbart så att en patient aldrig tvingas att lägga ut pengar hos en vårdgivare för något som hon redan har betalat via skattsedeln.
En människa ska aldrig tvingas att betala för sjukvård som inte levereras, och landsting ska aldrig leva i tron att det är acceptabelt att inte leverera sjukvård i rimlig tid. Det är en fråga om respekt för skattepengar, och det är framförallt en fråga om respekt för människor.
Ett gemensamt journalföringssystem, eller i alla fall krav på samkörning av de olika journalerna för att ge den aktuella läkaren en relevant helhetsbild av patientens sjukdomstillstånd. En läkare på Karolinska som behandlar en patient måste kunna gå in i Södersjukhusets system och läsa en annan läkares anteckningar om samme patient.
Mitt möte med sjukvården har gett mig blandade intryck, alltifrån en kafka-artad jakt på ointresserade byråkrater till läkare och sjuksköterskor som sliter 12-timmarsskift för att hjälpa människor. Om vi bara kan hitta ett sätt att låta vårdens personal komma fram och låta dem, snarare än politiker och tjänstemän, symbolisera svensk sjukvård så har vi nått långt. Dit tror jag att vi kan nå, men det kommer att krävas hårt arbete och det kräver att vi som politiker alltid ser människan bakom patienten och att vi aldrig förblindas av vår egen retorik. Vår kompass ska alltid vara riktad mot att våra invånare ska ha rätt vård i rätt tid och att politisk styrning inte är ett egenvärde, men att bra sjukvård är det!
Följande länk går till min facebooksida som är en av mina officiella kanaler ut i denna kandidatur.
http://www.facebook.com/groups/#/group.php?gid=126760120728
Har du facebook-konto så skulle ditt medlemsskap i min grupp = stöd värma oerhört mycket!
Mitt program och min kandidaturtext är som följer:
Jag brinner för sjukvårdsfrågor och då i synnerhet frågor som rör organisationen av vården samt patientsäkerhet. För mig är det avgörande att alltid bekämpa en sjukvårdsbyråkrati där det är viktigare att politiker och byråkrater allokerar skattepengar än att människor får rätt vård i rätt tid.
Min kandidatur grundar sig i personliga erfarenheter. Jag har under 1,5 år dessvärre fått vara med som hjälplös åskådare när en mycket nära vän till mig efter en misslyckad operation av en hjärntumör drabbats av multisjukdomar. Under denna tid har jag samlat på mig en rad erfarenheter där jag vill verka för en förbättring.
Det berörde mig djupt att se en närstående gå vilse i byråkratins korridorer och samtidigt lida av en allvarlig sjukdom, det var frustrerande att inte kunna göra något och att konfronteras med ett synsätt där patienter snarare sågs som personnummer än människor. Samtidigt har jag också mött läkare och sjukvårdspersonal som har lagt ned hela sin själ i sitt uppdrag att hjälpa människor, min slutsats är att vi kan, men vi kan bättre!
Stockholms läns landsting har lyckats minska köer och genomföra ett lyckat vårdval men än återstår mycket att göra. Decenniers uppbyggnad av planekonomiskt styrda landsting nedmonteras inte på fyra år. Sverige har i grunden en mycket bra sjukvård, men vi brister i tillgänglighet och att byråkratin byggts upp till sådana nivåer att den tycks ha blivit ett egenvärde.
Mina huvudfrågor är följande:
Sjukvården måste anamma ett helhetstänkande och processtänkande. Idag är offentlig sjukvård i stora delar en funktionsorganisation. Tänk er en bilverkstad där oljan byts på ett ställe, däcken på ett annat och vindrutetorkarna på ett tredje. Få verkstadskunder skulle acceptera en sådan ordning. Jag ser ingen anledning till att sjuka patienter ska tvingas att göra det. Jag vill att en patient ska coachas genom hela vårdkedjan och inte som idag själv få jaga i en ändlös process bland olika offentliga funktioner som inte kommunicerar sinsemellan.
Vi måste förbättra kommunikationen mellan olika specialistläkarfunktioner. Multisjuka patienter ska ha rätt till ett team som samverkar kring behandlingsåtgärder och medicinering!
Jag vill se ett medborgarperspektiv i sjukvården! Som politiker ska man alltid hantera skattepengar med största varsamhet och respekt, därför det är i grunden medborgarnas pengar som människor har arbetat ihop. Sjukvården ska vi finansiera solidariskt, men om en patient inte får sin operation genomförd vid utlovad tidpunkt eller om operationen misslyckas? Då har landstinget misslyckats, och det ska kännas. Om en patient inte får den vård hon har rätt till så ska hon ha rätt att få operationen eller ingreppets kostnad avdragen på sin skattsedel eller få tillbaka motsvarande summa som skatteåterbäring. Alternativt ska landstinget täcka kostnaderna hos en privat vårdgivare som genomför samma operation och det ska göras omedelbart så att en patient aldrig tvingas att lägga ut pengar hos en vårdgivare för något som hon redan har betalat via skattsedeln.
En människa ska aldrig tvingas att betala för sjukvård som inte levereras, och landsting ska aldrig leva i tron att det är acceptabelt att inte leverera sjukvård i rimlig tid. Det är en fråga om respekt för skattepengar, och det är framförallt en fråga om respekt för människor.
Ett gemensamt journalföringssystem, eller i alla fall krav på samkörning av de olika journalerna för att ge den aktuella läkaren en relevant helhetsbild av patientens sjukdomstillstånd. En läkare på Karolinska som behandlar en patient måste kunna gå in i Södersjukhusets system och läsa en annan läkares anteckningar om samme patient.
Mitt möte med sjukvården har gett mig blandade intryck, alltifrån en kafka-artad jakt på ointresserade byråkrater till läkare och sjuksköterskor som sliter 12-timmarsskift för att hjälpa människor. Om vi bara kan hitta ett sätt att låta vårdens personal komma fram och låta dem, snarare än politiker och tjänstemän, symbolisera svensk sjukvård så har vi nått långt. Dit tror jag att vi kan nå, men det kommer att krävas hårt arbete och det kräver att vi som politiker alltid ser människan bakom patienten och att vi aldrig förblindas av vår egen retorik. Vår kompass ska alltid vara riktad mot att våra invånare ska ha rätt vård i rätt tid och att politisk styrning inte är ett egenvärde, men att bra sjukvård är det!
torsdag, juni 18
Glad midsommar!
.
Krafterna slut, inspirationen slut och skrivkrampen total. Jag ber om ursäkt till alla Er i min tappra och trogna läsarskara för att det gått ca en vecka sedan jag skrev.
Jag tar sats till veckan efter midsommarhelgen istället. Jag måste ladda batterierna ytterligare över helgen som kommer nu.
Vill passa på att önska dig en riktigt skön midsommar. Vädret lär väl bli sådär (som brukligt är) men jag hoppas att alla som frekventerar denna blogg i alla fall slipper fira i hällregn och att solens strålar kan leta sig fram och smeka ett försommarfagert sverigelandskap. Det är snyggt, det är ljust, det är grönt, det är krispigt. Bara att lapa i sig!
Ta hand om dig! Vänta någon extra timme, helst en dag extra, innan du sätter dig i bilen efter att på midsommarafton ha skjutsat ner sillen med en iskall Skåne och en dito kyld lager. Ta det försiktigt i trafiken och i umgänget med andra överlag. Ta hand om dig och de runtomrking dig! Så ses vi här förmodligen redan från måndag och framåt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
![[Valid RSS]](valid-rss.png "Validate my RSS feed")